Det spöregnar ute. Söndag förmiddag ganska mitt i månaden. Jag sitter på bussen till jobbet och förväntar mig en stressig, slitig och allmänt dryg dag. Bussen är dessutom (som så ofta är fallet) tio minuter sen innan den ens har lämnat Gävle.

Men jag klagar inte. Inte alls faktiskt. För jag vaknade på bästa möjliga sätt idag eftersom R. ringde en stund innan väckarklockan gjorde det. Det blev till världens bästa snoozestund att få vakna till sakta medan vi pratade om allt och inget. Längtar tills varje dag kan börja på det sättet...