En bakvänd variant av solidaritet...

För ett tag sedan fick jag ett brev ifrån det försäkringsbolag som är knutet till mitt fackförbund. Det var inget konstigt med det. De ville erbjuda mig en sjukvårdsförsäkring, vilket inte heller kan betraktas som konstigt, då närmare 500 000 svenskar idag har en privat sjukvårdsförsäkring.

Det som var konstigt var snarare den argumentation som fördes från försäkringsbolagets sida kring varför jag behövde en privat sjukförsäkring. Dels verkade det förutbestämt att välfärdssystemen kommer att slås sönder, dels som att inget kan göras åt detta.

Bland annat förekom det ett slags solidaritetsargumenti brevet. De var tydliga med att en privat försäkring inte innebär att man får gå före i den offentliga vårdkön, utan istället berättigar till privat vård. Därför menade de att jag, genom att skaffa en vårdförsäkring, inte skulle komma att ta upp en plats i den allmänna sjukvården från någon som bättre behöver den. De försökte få mig att tro att jag, genom att stödja ett alternativt system, i själva verket hjälper till att frigöra resurser inom den offentliga vården.

En sanning som inte undantar välfärden är att man alltid får det som man är beredd att betala för. När marknaden för privata försäkringar ökar så minskar även viljan att betala för den offentliga vården. Naturligtvis urholkar detta den skattefinansierade vården i längden. Vi som har möjlighet kan skapa egna parallella system, medan dom som hamnar utanför får klara sig bäst de kan med den kvarvarande spillran av gemensamt finansierad sjukvård. Vi och dom har i flertalet historiska fall visat sig vara en livsfarlig uppdelning att organisera ett samhälle efter.

Den största delen av skattepengarna går idag till vården. Det är självklart för de flesta av oss som vuxit upp i Sverige att vården finansieras gemensamt. Så pass självklart att vi knappt kan föreställa oss att sjukhusadministratörer skulle fråga om vi har en försäkring och därmed råd att betala innan vi får åka ambulans, föda barn eller starta en cancerbehandling.

I dagsläget har vi alternativ att välja på. Ingen tvingar på mig en sjukvårdsförsäkring. Det kan dock inte tas för givet att det kommer fortsätta att vara på det viset. Och de extra pengar som regeringens jobbskatteavdrag har gett de som arbetar (på bekostnad av arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer) kommer snabbt att ätas upp av avgifter den dag som vi inte har något annat val än att teckna privata försäkringar. Vad tror ni premien på en vårdförsäkring blir för den som har ärftliga sjukdomar i släkten? Eller för den som är överviktig? För den familj som föder ett svårt sjukt barn? Det vore naivt att tro att den privata marknaden har lust att ta ansvar för alla sådana saker.

Det finns många nyliberaler som anser att staten endast borde ta kostnadsansvaret för vård på den allra mest grundläggande nivån. Tråkigt nog argumenterar mitt fackförbund (genom sitt försäkringsbolag) uttryckligen längs samma linje i det nämnda brevet. Dessutom har de mage att försöka få det hela att framstå som en fråga om solidaritet. Trots att den affärsidé som ligger bakom privata sjukvårdsförsäkringar i grunden är osolidarisk genom att vilja skapa ett samhälle där vi ska sköta oss själva och strunta i de som blir över.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren