tisdag, augusti 7

.

Integration är ett ord som har sina rötter i latinets integrare, vilket bland annat översätts med att göra helt. Göra helt på det sättet att separata delar förenas i en ny helhet. Integration är den sortens ord som beskriver både en process och det lyckade resultat som en sådan process kan ge.


Det här var inget som ståupp-komikern Soran Ismail sa i sitt ”Sommar” i P1. Jag tror knappt att han använde den här textens första ord i sitt program och ändå var det precis vad programmet som han valt att göra handlade om. Hur olika separata delar kan förenas i en ny helhet.

Soran Ismail, som gjort sig känd bland annat genom att leverera bitska kommentarer i TV-program som ”Parlamentet”, levererade ett eftertänksamt radioprogram som präglades av en resonerande ton. Med hjälp av minnen och anekdoter tog Soran med sig lyssnarna längs två stycken huvudspår; ett som handlade om hans inre konflikt och sökandet efter en identitet och ett som handlade om liknande konfliktlinjer i det omgivande samhället. Två separata, men ändå sammanlänkade spår.

När Soran Ismail föddes var hans kurdiska föräldrar på flykt och som spädbarn kom han till Sverige. Under uppväxten ansträngde han sig för att passa in och fick vara med de svenska kompisarna eftersom han upplevdes vara en bra kille, som ”en av dom” snarare än ”en av dom andra”. Den de gillade var okej. Den de inte kände var lättare att döma ut. Och redan där hade Sorans vänner egentligen fångat in rasismens problem: att vi alla främst är personer – inte etnicitet eller kön eller religion. Det är lätt att glömma att varje unik person alltid är så mycket mera än summan av sina olika beståndsdelar.

Med en liknelse jämfördes kulturen bland fotbollssupportrar och det svenska samhället. När någon säger att de håller på ett lag, så blir resten av supportrarna bara glada. Ingen ifrågasätter hur länge du gillat laget eller om din farfar var trogen supporter. Vissa åker på varenda bortamatch och andra ser aldrig en match. Vissa står i klacken och sjunger, andra är helt tysta under matchen. Och så vidare. Trots allt detta så ses alla som lika goda supportrar; ens rätt att kalla sig djurgårdare eller AIK:are avgörs inte av någonting annat än att man säger och känner att man är just en sådan.

Så fungerar det dock inte med den svenska nationaliteten. Även om man levt hela sitt liv i Sverige så måste man ständigt bevisa sig värdig att kalla sig svensk eller få sjunga nationalsången, vilket ofta skapar förvirring för de som faktiskt inte känner något annat land som sitt eget. Soran lyfte även fram exemplet USA, där du anses vara amerikan så fort du blir amerikansk medborgare. Medan vi pratar om andra generationens invandrare, så kallar de sig stolt för svenskamerikaner och tillåts göra det eftersom den ena identiteten aldrig hotar den andra. De behöver inte välja bort en del av sig själva.

Integration innebär att mötas på mitten och våga se att varje person är mer än summan av sina beståndsdelar. En sådan process kräver något av oss alla och för att det ska kunna uppstå en integration värd namnet måste vi som automatiskt hör till också bjuda in dem vi vill integrera. Det går helt enkelt inte att förvänta sig att någon integreras på egen hand. Det är liksom inte så det fungerar.


EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamns-kuriren

Inga kommentarer: